Hur ser vi på hästar?

Jag såg nyss en väldigt intressant film om hästar och den väckte mycket tankar. Jag känner därför att jag vill skriva av mig lite och dela mina tankar till de som vill höra.

Nu frågar jag er vad ni tänker på när ni hör ordet häst. Det första jag tänker på är ellegans och styrka. Frihet. Jag tänker på vackra hästar som springer omkring i det vilda med slående svansar och luftiga steg. Jag kan se framför mig hur de svävar fram likt en evig dans. Sedan tänker jag på ridning. Men om jag verkligen tänker noggrant på det så kan jag inte se den första tanken i den andra. Förstår ni? Om jag tänker på ridning får jag upp en helt annan syn i huvudet. Jag har sett mycket hemsk ridning och desto mer jag tänker på det desto mer inser jag hur olika mina tankar är.
Då har jag en fråga till er. Vad är vackrast? För i grunden var det väl hästarnas styrka och ellegans som gjorde att vi människor fick upp ögonen för hästar. Vi blev imponerade av dessa ståtliga djur och ville därför använda dem för egen vinning.

Om jag googlar på ordet "Häst" och tittar på bilder så får jag upp massor med bilder på "fria" hästar som ser ut som de skulle göra i sin naturliga miljö. Ingenting som tyder på att de är tamhästar dvs inga rep, snören, skydd eller dylikt. Om jag sedan söker på ordet "Ridning" ser det helt annorlunda ut. Hästarna har träns på huvudet, sadlar och ryttare på ryggarna samt skydd på benen. Precis som vi är vana vid. Men om vi nu jämför bilderna? Ska vi ta oss en närmare titt?
 
Här nedan har jag valt ut två ganska neutrala bilder som jag tagit vid olika tillfällen. Bilden på den "fria" hästen är kanske inte optimal eftersom att hon har grimma på sig och man ser staketet i bakgrunden, men jag tror att ni förstår principen ändå. Och jag vill först bara tillägga att jag inte försöker hänga ut ryttaren på något sätt, utan jag vill bara jämföra hästen i "naturligt tillstånd" och under ridning.
 
 
Om vi jämför dessa två bilder så kan vi se både likheter och skillnader. Båda bilderna visar en häst som travar - den ena med en ryttare på ryggen och den andra utan. Men om vi tittar närmare på bilderna. Vad kan vi se? 
 
På den övre bilden ser jag en vaken och lite nyfiken häst som ser ganska avspänd ut. Hon ser även ganska obekymrad ut. Om jag sedan jämför bilden med den nedre så kan jag se en del skillnader. Hästen ser inte riktigt lika nöjd och nyfiken ut och den ser även ut att vara något mer spänd. Den gapar något och belastar framdelen mer än hästen på bilden ovan. I mina ögon utstrålar den fortfarande skönhet som hästen ovan, men jag tycker inte att den utstrålar lika mycket skönhet, styrka och frihet som den "fria" hästen. Hänger ni med? Tycker ni som jag eller tycker ni annorlunda? Vi jämför ytterligare två bilder:
 
 
Okej, här ovan ser vi två galopperande hästar som båda är i sitt svävmoment. Skillnader då? Häst nummer ett ser väldigt pigg och glad ut, nyfiken och vaken. Hon ser avspänd ut och ser i mina ögon ut att njuta av livet. Och häst nummer två? Hmm.. Den ser lite trött ut i ögonen och är betydligt mer spänd än den första. Jämför bara ryggarna t.ex... mer då? Den ser inte riktigt lika nyfiken ut. Det är en väldigt fin häst, men den har inte samma livliga skönhet som hästen på bilden ovan, tyvärr. 
 
Vid det här laget tror jag att de flesta kan se det jag ser, men vi jämför två bilder till i alla fall: 
 
 
Så vad ser vi här? Vi kan konstatera att häst nummer ett ser tröttare ut än på de tidigare bilderna, men hon ser fortfarande nyfiken och glad ut. Hon ser fortfarande ut att vara bekymmerlös och det ser ut som det är ganska skönt att sträcka ut benen. Nu råkar jag även veta att det var precis det hon gjorde efter att ha fått stå stilla länge i transporten, så det är ingen som smackar på henne. 
Och häst nummer två? Den ser inte alls lika glad ut som häst nummer ett, jag menar jämför bara ögonen. Den här hästen kanske älskar att arbeta, vad vet jag, men jag tycker ändå inte att den ser lika glad ut som den "fria" hästen. Nu kanske just denna häst alltid ser ut såhär, och aldrig ser lika glad och nyfiken ut som häst nummer ett, det kan jag inte uttala mig om, men jag TROR att hästen skulle vara gladare hemma i hagen. Tyvärr.
 
Så vart vill jag komma med allt det här? Jag menar jag rider själv, så om jag skulle vilja säga att alla ska sluta rida och låta hästarna gå i hagen hela tiden så skulle jag säga emot mig själv? Eller förresten kanske jag vill att vi ska släppa ut alla hästar i det vilda för det kommer aldrig vara naturligt för en häst att umgås med människor? Nej, vart jag vill komma är att vi ska få upp ögonen för hästen. Jag tror att en häst kan vara lycklig i fångenskap och den kan tycka det är roligt att arbeta med människor. Tyvärr tror jag att det är minoriteten av alla hästar som tycker det just nu på grund av att ryttarna lyssnar mer på sina egna behov. 
 
 
Det är möjligt att det bara är jag, men i mina ögon ser de här hästarna betydligt gladare ut än hästarna man ser när man googlar på "Ridning". Visst skulle hästarna säkert vara ännu gladare om vi endast höll oss på marken när vi arbetade med dem, men jag tror ändå att de uppskattar det här mer än den ridning som majoriteten av alla hästar dagligen utsätts för. 
 
Vad tror ni? Är hästar så stora och starka att det inte gör något om vi sliter lite i deras människor, eller är de precis lika känsliga som människor? Kanske känsligare? Kan en häst vara lycklig i fångenskap? Kan den trivas att arbeta med människor? Jag vill höra era åsikter!
 
 

Tankar om drömmar....

Något som jag brukar tänka på ganska ofta är hur man egentligen gör för att lyckas. Alla har olika mål och drömmar med livet, men det är ytterst få som lyckas leva upp till sina drömmar. När man tänker för sig själv så kommer man på mängder av anledningar till att man inte skulle kunna nå sina drömmar. Men varför? Varför skulle jag inte kunna lyckas om andra kan det?

 

Jag kommer så väl ihåg när jag, för ganska länge sedan, fick frågan av min kompis om vad jag ville göra när jag blev äldre. Svaret var enkelt, ”jag ska bli bäst”.  Som svar fick jag men vet du hur många som tänker så? Hur stor är oddsen att just du skulle bli det”? Det svaret förvånade mig faktiskt ganska mycket. Jag menar – om man tänker att ”alla andra kämpar för att bli bäst, så därför kommer jag aldrig kunna bli det” vad har man att kämpa för då? Så bara för att andra strävar efter att nå sina mål så är det ingen idé för mig att också göra det?

 

Tyvärr tror jag att alldeles för många tänker på det sättet. Och visst, jag kommer säkert aldrig komma upp till elitnivå inom ridsporten, men det är fortfarande ditåt som jag kämpar. För mig gör det inget om jag aldrig hamnar där, för att om jag inte gör det så var det säkert inte meningen att jag skulle nå dit. Jag tror att allting har en mening, och om jag skulle ramla av och bryta benet någon gång så skulle det säkert vara ett tecken på att jag inte ska hålla på med ridning på en lite högre nivå. Men inte ens det skulle kunna få mig att ge upp min dröm, för man förlorar inget på att försöka, right?

 

 

Jag tycker att alla ska följa sina drömmar, och göra vad de kan för att nå dem. Tänk inte att du inte kommer nå dit, för då gör du inte det heller. Är det något som du verkligen vill, så får du räkna med att lägga ner mycket tid och pengar för att hamna där. Du kommer kanske ha många fler motgångar än framgångar, men om ditt slutmål är värt att kämpa för så ge inte upp! Det lönar sig i slutändan, jag lovar!

 

Det spelar ingen roll om ditt mål är att få bästa betyg i skolan, hoppa 50cm utan att vara rädd, bli en proffsfotograf eller vinna ett maraton – oavsett vad det är så kommer du vara nöjd och stolt över dig själv när du klarar det. Och när du blickar tillbaka på vägen som har fört dig till ditt mål så kommer du att vara otroligt glad att du inte gav upp som personen till höger om dig.

 

 Sikta mot stjärnorna så når du i alla fall trädtopparna!

 

 
 
 
Oavsett om jag kommer nå mina drömmar eller inte så kommer jag i alla fall se till att jag kommer vara stolt över mig själv. jag ska komma någon stanns i mitt liv, och även om det kan kännas riktigt hårt vissa stunder så får man se ljuset i mörkret. Till mina drömmar är det en riktigt tuff väg, men det är absolut värt att kämpa för!
 

RSS 2.0